Egentligen....

Jag tror väl att jag känner mig själv, eller gör jag det? Jag brukar inte vara en sån där person som ger upp i första taget. Jag gillar utmaningar här i livet även fast det kan kännas skrämmande många gånger. 

Men i ärlighetens namn är det meningen att man ska gå in i någon slags depression för att man skriver ett examensarbete? Jag sitter som en mupp framför datorn och försöker få något vettigt nedskrivet. Jag blir aldrig nöjd med det jag har skrivit men då har jag ifall skrivit NÅGOT! 

Jag vet att jag är oerhört tjatig om detta men va fan det tar ju upp hela mitt liv just nu. 

Ingenting känns lika kul och spännande som det gjorde förut. vid minsta lilla motgång så vill jag bara tjuta som ett litet barn.

Fick nästan ett sammanbrott för att inte skrivaren fungerar, men ärligt är det hela världen då? Ja tydligen för tårarna brände bakom ögonlocken. HERREGUD tänker ni då, ta det lite lugnt allt löser sig. Men nej va fan det kanske inte gör det. Ska man gå en hel utbildning på 3.5 år och sen misslyckas på det sista? Det är ju fan inte rättvist. 

Hoppas att gå från oklarhet till klarhet på måndag kanske? 

Bara den där jävla skrivaren kunde fungera!!!

slutklagat!